Eyyub som var en duktig skrivmästare i syriska språket och utbildad av den berömde skrivmästaren Daniel Kinderiboyo. Eyyub berättade för Mor Shamoun att han under landsförvisningen hade hittat en skatt bestående av massor av guld och silver. Eyyub gick och hämtade skatten. Han överlämnade sedan största delen av skatten till sin morbror Mor Shamoun som i sin tur förvaltade skatten på bästa möjliga sätt till befolkningens favör.
Mor Shamoun D’Zaites verk i Klostret Mor Gabriel & hans invigning som biskop
Efter att Mor Shamoun mottagit skatten av Eyyub började han genast med att renovera Mor Gabriels kloster. Han köpte ägor i form av vingårdar och jordbruksmarker samt många byar till klostret. Han köpte också Dairo d-Stune som låg nära Mor Gabriels kloster, vilket han hade flytt till vid hans vigning till munk. Han köpte flera bevattnade marker, sex kvarnar och planterade 12000 olivträdplantor i dessa ägor.
Det var tack vare hans olivträdsplantager som hela Mhalmoyes och Turoyes kyrkor kunde klarläggas. Befolkningens behov av olja kunde mättas mot minsta möjliga avgift. Olivoljan täckte kyrkornas behov av olja i andra sammanhang också, den användes och används än idag i kyrkor till att framställa Murun (dopolja) och till de sjukas smörjelser. Det var därför som han kallades Mor Shamoun D’Zaite, som betyder S:t Shamouns oliver. Enligt legenden var han bland de första i Turabdin som introducerade Simeon Pelares tradition att leva som eremit på en pelare i flera år för att nå den högsta dygden och visheten i syfte att tjäna sin Gud och förstå hans visdom. På vägen tillbaka efter att ha besökt Kalifen Almamun i Bagdad år 693, fick Mor Shamoun med sig en militäreskort under Amiren Hassan Ibn Hussain Al-Iraqi som beskydd mot perserna och Melkiterna för att kunna bygga de förstörda Syriska kyrkorna i Nsibin, som då var under Persernas administration. Perserna favoriserade den Östsyriska kyrkan framför den Västsyriska.
Mor Shamoun satte igång renoverings- och ombyggnationsarbetet i staden Nsibin. Han byggde ett pelarkloster utanför östra ingången till staden på ruinen av det gamla klostret för munkarna att leva där. På klostrets östra sida byggde han ett stort hotell för gästerna och de besökande biskoparna. Hans köpte dessutom fem kvarnar och tre stora åkerjordar till klostret.

Till Dairo d-Mort Fabruniye (S:ta Fabruniyas kloster) i Nsibin köpte han åkermark så att nunnorna skulle bli självförsörjande. Han byggde en kyrka i dessa ägor och kallade den Yoldath Aloho (Guds Mors kyrka). Vid östra ingången till staden Nsibin byggde han en stor kyrka kallad efter martyren Mor Teodoros och en annan kyrka inne i staden som han uppkallade efter Mor Dimet.
Han byggde också en stor moské till muslimerna och köpte 6 affärer som han donerade till moskén. För att alla dessa kloster och kyrkor skulle kunna försörja sig köpte han affärer, hus och byggnader i staden. Han byggde mycket berömda badhus för att inbringa inkomster till kyrkorna och klostren. Han skänkte dessa badhus till det kloster som han byggde och kallade Mor Joshuaklostret. I sitt testamente skrev han att alla inkomster från dessa ägor skulle tillfalla områdets huvudkloster – Mor Gabriel.
I trakterna kring Hermesfloden byggde han flera vattenkvarnar och bostäder för arbetarna. I Staden Sarwan byggde han en stor kyrka på den plats där man upptäckte en undervattenskälla. Han planterade ytterligare stora plantager av olivträd. Därifrån åkte han till Sinjarbergen, även där han byggde flera kyrkor. Genom dåvarande Patriarken Mor Julians III:s påtryckningar övertalades Mor Shamoun Zaite att biskopvigas till området Harran. Detta skedde år 700.
Han blev Ärkebiskop över hela Harrans Ärkestift. Under 35 år av sitt Ärkebiskopsämbete i Harran styrde han sitt biskopsstift som en Jesu lärjunge med djupa kunskaper, finkänslighet och diplomati. I Harran som för övrigt var en stor stad, byggde Mor Shamoun flera kyrkor och moskéer samt donerade han egendomar för att trygga deras utgifter. Han byggde också en av dåtidens största broar i Harran. Bron uppkallades vid hans namn långt senare efter hans död.
Mor Shamoun D’Zaites verk i hans hemby
I sin hemby Habses byggde han på nytt Mor Loozor klostret, efter att den hade jämnats med marken av Perserna. Det nybyggda klostret uppförde han nordväst om den ursprungliga byggnaden. Vid senare utgrävningar som utfördes utanför murarna till klostret kunde man påträffa många fina korsristningar samt biskops- och munkgravar.

Mor Shamoun byggde också en pelare på gården till klostret för de munkar som ville leva där. Denna tradition av pelare kom ursprungligen av S:t Simeon Pelaros i norra Syrien.
Mor Shamoun D’Zaite var en av hans anhängare och av den anledningen byggde han liknande pelare vid alla kloster som han uppförde eller renoverade.
I Habses byggde han en ny och en mycket stor kyrka uppkallad efter sig själv. Den var mycket större i jämförelse med andra kyrkor i trakten. Det berättas att den byggdes på ett gammalt Assyriskt tempel som var helig även för icke kristna Habsesbor. Deras gravar finns norr om kyrkan på ett ställe som kallas Nezzar d´Zaito. Mor Shamoun D’Zaites kyrka kan man se på ett avstånd av 10 kilometers radie p.g.a. dess höga byggnad. Kyrkan är fortfarande den största byggnaden i området och har en unik arkitektur jämfört med områdets kyrkor. Han grundade en ny skola i byn och köpte flera vingårdar och jordbruksmarker samt brunnar till kyrkan och klostret för att trygga deras ekonomi.
Mor Shamoun D’Zaites ekumeniska gärningar och död
Mor Shamoun D’Zaite är kanske den Syriska kyrkans mest omtyckta person efter Bar Hebreos. Han hade mycket goda relationer till Islam som var en ny och expanderande religion i området. Enligt många Syriska källor var Islam i begynnelsen en sekt av Kristendomen mot Konstantinopels kung Julian och hans Patriark. Majoriteten av Assyrio-arameerna välkomnade profeten Muhammed som befriare från Romarnas styre. Den proklamerades senare som en självständig religion av Kaliferna. Mor Shamoun besökte Kalifen i Bagdad för att få hans stöd att bygga de kyrkor som hade förstörts av Perser och Bysantinerna (Romarna). De senare var kristna men hade förklarat krig mot den ursprungliga Syriska kyrkan och tvingat en majoritet av kyrkans troende till att ansluta sig till kyrkan i Konstantinopel och kungen. Dessa kallades Malkoye (Melkiter). Deras antal uppgår idag till ca 6 miljoner och finns utspridda i Syrien, Libanon, Palestina, Israel, Jordanien, Turkiet och Irak. Kulturellt och språkligt sett är de Assyrio-arameer.
Under hela sitt liv inriktade Mor Shamoun sina krafter på att förena folket i Mesopotamien oavsett sekt eller religion. Dels för att behålla sitt gemensamma språk som var syriska/arameiska och dess kultur. I alla de städer och byar som han byggde en kyrka så byggde han även en moské i de få orter där det fanns en muslimsk befolkning. Han gjorde ingen skillnad mellan muslim eller kristen eller tchalkoye (yazidi). Alla för honom var Assyrio-arameer och mesopotamier med samma kultur och bakgrund, i motsats till Romarna och Perserna som var förtryckare.
Mor Shamoun ledde den Syriska och Armeniska kyrkans delegation till Malazgirtkonferensen där man antog en enhetlig hållning gentemot Konstantinopel. Han hade mycket goda relationer till Mandéerna/Sabbayes i Harran som fortfarande betjänade sig till de gamla Assyrio Babyloniska religionerna. Han kämpade oupphörligt för att skapa en samlevnad mellan de etniska Assyrio-arameiska folken som hade splittrats i olika sekter och religioner av främst Romarna och Perserna som låg i ett ständigt krig med varandra.
Under hans tid som Ärkebiskop i Harran döpte han många människor som tillhörde den Judiska religionen. Dessa kallades Hanfe människor som varken var Judar, Kristna, Maninoye eller Manubis. Mor Shamoun skrev många artiklar och böcker som försvarade den etniska enheten. Konstantinopels kung Konstantin som tvingade en stor del av medlemmarna av den Syriska kyrkan att ansluta sig till Patriarken i Konstantinopel. Mor Shamoun Zaite dog i Harran vid 80-årsålder år 734 i juli månad.

Han blev helgonförklarad av den Syriska kyrkan och man firar hans minne under juli månad varje år. Han begravdes av många biskopar och människor tillhörande alla religioner i Mor Gabriel klostret. De troende som har besökt hans grav eller hans kyrka i byn Habses och druckit vatten från brunnen Gubo du-Qdolo kunde botas från sina sjukdomar och andra åkommor. Kvinnor som inte blev gravida kunde få barn efter att en bönestund i hans kyrka. Denna tradition är mycket utbredd bland Mhalmoyerna, i synnerhet Dairo Zbinobo (Acirli), Tafo (Eristi) och Estelborna, som kommer till hans kyrka och deltar i mässan under hans dag eller Påskdagen.